Enhet eller splittring?

»Ni utgör alltså Kristus kropp, och var för sig är ni delar av den.« 1 Korintierbrevet 12:27 (nuBibeln)

Kristi kropp är en, Kyrkan! Genom dopet är får vi del av den. Om vi vill vara del i Kristi kropp. Kristi kropp  på jorden är Kyrkan, där kyrkan är huvud. Idag finns tusentals samfund och och mycket splittring. Ett gift som har fått stor spridning speciellt de senaste århundradena sedan Luther. Idag finns det fortfarande människor som uppriktigt förespråkar att detta är något bra, att Gud skulle ha förkastat sin Kyrka för att göra något nytt. Läser vi Gamla Testamentet så ser vi att Gud inte är sån. Detta är idéer som inte är av Gud. Alla riken som är splittrade kommer förgås (jfr Matteusevangeliet 12:25). Det är Jesu lära, vi ser det på flera ställen. Det finns människor som menar sig stå för Kristus som gör tecken och under samtidigt som de predikar om splittring och uppror med den etablerade Kyrkan. Bibeln varnar oss för dess människor. Jag har tagit upp detta ämne förut, men det är högaktuellt. “Allt är inte guld som glimmar”, brukar man säga.

Enligt min tro så hade nog Luther ett kall att påvisa mycket av det som var fel i kyrkan, för Gud älskade sin Kyrka. Men Satan födde in tankar hos människor och splittring födes. Gud tar sig an sin Kyrka och förmanar den som han gjorde med Israels folk. Om Gud inte förkastade Israel varför skulle han förkasta sin Kyrka?

Gud är kärlek, kärlek förenar. I kärleken kan inte finnas splittring. Det motsäger grundfundamentet av kärlekens väsen. När kristna kommer tillsammans och älskar varandra så skall världen se Guds kärlek. Därför Kyrkan är Jesu lemmar, han har inga andra lemmar än oss som är hans kyrka. Just nu är Jesu kropp amputerad. Armar och ben finns utspridda. Hur blir det? Vi måste komma samman som en kropp, där Jesus är huvudet för att vi ska fungera som det är tänkt. Om vi inte älskar varandra så kan vi inte älska Gud fullt ut, det är ett fundamental grund för Kristen tro och gäller alla kristna.

Diskussionsinlägg: Överfokus på helande?

Idag är det inom vissa kristna kretsar stort fokus på helande och mirakel, fysiska saker. Det går på sina håll så långt så man vill göra detta till norm och indirekt så verkar man se ner på “mindre andliga” kristna? 

I evangeliernas berättelse om när Jesus helar säger han “Dina synder är förlåtna”, det känns som att det fysiska helandet är sekundärt. Det var mest ett ett tecken för att människor skylle tro.

Inom katolsk tro ser man en en koppling mellan bikt och helande, min poäng i detta resonemang är att själsigt helande är minst lika viktigt. För en person som vet att den ska dö snart kan  det vara värdefullt att acceptera sin situation, om man bara har Kristus i livet. Helande kan vara bra, men ibland känns det som att det har blivit den “bästa” andligheten. Kan man förmedla helande har man “mycket tro”?

Glömmer vi inte evighetsperspektivet om vi fokuserar för mycket på helande och mirakel? Vad blir folk att känna om de inte blir helade, vilken bild av Gud får vi? Älskat vi Gud även om han inte gör ett fysiskt helande?

Aposteln Markus dag

Idag är det aposteln Markus dag. Så jag tänkte skriva några ord om honom och hans vinkel på evangeliet. Det är intressant att vi får möta Jesu liv ur olika perspektiv.

Jesus sade: »…”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.« Markusevangeliet 16:15 (Folkbibeln 98)

Aposteln

M. kom från en förmögen familj, hur han kom till tro vet man inte. Under sitt liv träffade aldrig M. Jesus, men han en nära medarbetare till aposteln Paulus som betraktade honom som sin son1. Läser vi Paulus brev till Filemon så kan vi se att Markus och Lukas var med Paulus under fångenskapen i Rom. Man tror att var den första biskopen av Alexandria och grundare av kyrkan där. På så sätt spreds kristendomen till Afrika som har blivit den koptiska traditionen.

  1. »Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, hälsar till er. Och det gör även min ‘son’ Markus.« Petrus första brev 5:13 (Folkbibeln 98)

 

Markus betraktelser

Något som M. betonade var Jesus handlingskraftigt, befrielsen och helande. Jesus kom för att tjäna och så skall vi också göra:

»Då kallade Jesus dem till sig och sade: “Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.« 10:42-45 (Folkbibeln98)

»Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem: “Om någon vill vara den förste skall han vara den siste av alla och allas tjänare.” Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, slöt det i sin famn och sade till dem: “Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan honom som har sänt mig.“« Markusevangeliet 89:35-37 (Folkbibeln 98)

Genom hans bok så ser vi kallelsen till lärjungaskap1 lysa tydligt. Mysterierna i bibeln,  är framförallt Jesu liv är framförallt uppenbarande för oss som tror. Jag tänker att han vill lägga vikt på att vi är kallade till att visa på Guds rike i handling. Jesus säger befaller dem onda andarna och många av dem som blev helade att tiga med vem han är2. Vi ser att för J. var det viktigt att han under sitt liv inte blev en kändis. Vi kan även se om vi tittar på helgonens liv att Jesu löfte om att vi ska göra större tecken än J. själv är sant, dessutom kan vi se människor som för världen var dårar3. I dem kan vi ses Jesus, för dem lät Kristus blir förhärligad är dem. Därför kan vi ha dem som föredömen. Vi kan se att att vi har alla den kallelsen.

Vi ser även grunden för hur en andlig ledare ska vara. Det är lätt och se dem som är duktiga på att prata, dem som har fascinerande gåvor. Men vi ska lyfta fram dem ödmjuka, dem som hjälper, ber och bygger utan att synas. Det är dem som är stora i Guds rike.

»Då sade han till dem: “Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse.”« 4:11-12 (Folkbibeln 98)

Detta stycke jag är intressant och man kan begrunda/meditera över det. Som jag tänker att det är viktigt för M. att betona att evangeliet är en befrielse för den som inser sitt totala beroende av Gud och inser sin synd. Vi kan inte plocka russinen ur kakan. Det är en kallelse till att inte leva som den här världen. Vi människor vill lätt falla i ett gnostisk tankesätt, att vi är frälsta och kroppen är ju redan syndig så vi det gör inte så mycket vad vi gör med den för själen är ren och tillhör Gud. Men det hänger ihop, vi är kallade till att leva Jesu och Guds bud.

Jesus är givetvis central i Markus. Att Jesus är helt och fullt människa3, samtidigt som han är helt och fullt Gud4 är väldigt viktigt. Även att Jesus var tvungen att lida och att han verkligen Gud med all makt och auktoritet. Jag tänker in på allt i detalj för det skulle bli för långt, så jag har valt ut några saker som jag vill belysa idag.

  1. Se Kap 4, 8:34-38, 10:35-45
  2. Se 1:34; 44, 3:12, 5:43, 8:30, 9:9
  3. Jfr 1 Korinthierbrevet 1:18-25
  4. Se 3:5, 4:38, 6:6, 7:34, 8:12, 33, 10:14, 11:12, 14:33-42
  5. Se 1:11, 3:11, 5:7, 8:38, 9:7, 12:6-8, 13:32, 14:36; 61, 15:39

 

Läs mer

Varför jag älskar ekumenik!

Ekumenik är något som kan ta tid att förstå att uppskatta och inse vikten av. Dock inte vi kan leva i fullständig förening med Kristus om vi inte lär oss älska som han. Att älska är inte lätt. Ekumenik handlar inte om att man håller med alla andra kristna om deras idéer, det finns mycket jag tycker är konstigt. Men Jesus säger “den som inte är emot oss, är för oss”, vi har många syskon i Kristi Kropp. Alla är vi inte till fulla del av samma gemenskap, vilket man kunde önska men ändå kan vi lära oss att “stå ut” och älska varandra. Jag säger “stå ut” för det är något vi behöver arbeta med, att älska är något som jag behöver lära mej mer.

Vi kan lära oss av varandra och få en djupare insikt om Kristus. Även om vi inte förstår allt, även om vi inte ser fullheten i Kristus i en församling så finns det mycket gott. Det är upp till oss om vi väljer att fokusera på det som förenar eller det som splittrar, det innebär ju givetvis att vi inte behöver förneka det vi inte kan stå för. Vi kan bara tänka att “Jaja, det är inte mitt samfund. Men det är mina syskon.”.

Det finns bara en Kristi Kropp, om man tror att det hålls ihop av en viss Kyrka eller inte så kan de flesta kristna se det i Bibeln. För mig som katolsk kristen blir jag ledsen att det är så många som ska fokusera på det som skiljer. Jag vet att jag varit lika och saknat förståelse om detta, därför är nog min längtan ännu större att vi ska lära oss att älska varandra som syskon. Katolska Kyrkan är byggd på grunden att det är många grenar som har lite olika uppfattningar men ändå håller ihop, det känner jag är en enorm styrka att känna att vi är lite olika med enade. Det var kanske en anledning att jag kunde ta till mig den Katolska Kyrkan relativt snabbt.

Min vision är att se alla kristna enade.

Uppkomna tankar vid ett av veckas bibelskolafördrag, om eukaristin (nattvarden)

»Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike.” När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget.«

Matteusevangeliet 26:26-30 (Svenska Folkbibeln 98)

Det är så härligt att fördjupa sig i insikten om vad eukaristin är. Det är en sådan ödmjukhet av Jesus att vi får äta av hans kropp och och dricka hans blod. Han som är Gud. Han visar på att den största självuppoffringen som kan tänkas. Att ta emot eukaristin är den enorm gåva som bör vördas högt. Eukaristin är mycket mer än bara symbolisk. Jesus pratar en hel del om att han är Livets Bröd, det är något djupt i det. Han är fysiskt närvarande i dem konsekrerade brödet i mässan. Moses fick manna från himlen, men Jesus är manna från himlen. Den födan som ger evigt liv. Han får helt enkelt säga att Kyrkan kan inte vara en Kyrka utan eukaristin, ja det säger Jesus själv:

»“Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever. Detta är det bröd som har kommit ner från himlen. Det är inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter detta bröd skall leva i evighet.”«

Johannesevangeliet 6:53-58 (Svenska Folkbibeln 98)

Vi bär fram våra liv som offer i mässan. Gör vi våra liv till en gudstjänst så gott vi kan och äter av Kristi Kropp och dricker av Kristi Blod så har vi del i det eviga livet. Det säger oss att det eviga livet är konkret, lika konkret som brödet och vinet. Jesus är lika konkret som brödet och vinet. Det är ingen skillnad mellan det sakrala livet och det jordiska. Det är i allt förenat. Vi är i allt förenad med Kristus genom eukaristin. Det innebär att vi är inte mindre andliga utanför mässan. Jag har pratat om eukaristin förut men jag tycker det är ett ämne som går att prata mycket om.

Därför har man i den Katolska Kyrkan exkommunicering när någon lever i någon allvarlig synd, det är inte för att man vill stänga ute utan för att man vill att personen ska vända om. Att inte få ta emot eukaristin är ett konkret påvisade att man inte lever i förening med Jesus.

Om du har möjlighet, fördjupa dig i innebörden av eukaristin. Ju mer vi förstår av den ju mer kan vi uppskatta den.

Jesu sista måltid & Getsemane

 

Jesu liv slutar aldrig fascinera mig, det är en passionsberättelse med mycket lidande. Varför är lidandet viktigt? För att när vi får större insikt om Jesu lidande så förstår vi också hans enorma kärlek. Idag är det Skärtorsdagen och är en mycket viktigt dag för oss kristna. Hans sista måltid och början på det djupaste av alla lidanden någon människa gått igenom på denna jord. Det finns lite olika delar av det som hände denna dagen, jag vill fokusera på i instiftandet av Eukaristin. För det är verkligen något fantastiskt.

Jesu sista måltid – instiftandet av Eukaristin

»Så kom det osyrade brödets dag, dagen då påskalammet slaktas. Jesus skickade i väg Petrus och Johannes för att ordna så att de kunde fira påskmåltiden tillsammans. “Var vill du att vi ska göra det?” undrade de. “Håll utkik när ni kommer in i staden”, sa han. “Ni kommer att möta en man som hämtar vatten. Följ med honom hem och fråga herrn i huset var det stora rummet är där jag kan fira påskmåltiden med mina lärjungar. med mina lärjungar. Han kommer att visa er en stor sal på andra våning, sopad och fin. Ordna för firandet där.”

De gav sig av. Allt gick precis som han hade sagt, och de gjorde i ordning för påskfirandet. När det var dags slog han sig ner får med apostlarna runt sig. “Ni anar inte hur jag har sett fram emot att få fira den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. Det är den sista påsken jag firar innan vi firar att den har gått i uppfyllelse i Guds rike.”

Han tog bägaren, välsignade den och sa: “Ta den och dela den med er. Själv kommer jag inte att dricka vin igen förrän Guds rike har kommit.”

Han tog brödet, välsignade det, bröt det i bitar, delade ut bitarna och sa: “Det är min kropp som jag bryter för er. Ät detta till minne av mig.” Likadant gjorde han med bägaren efter måltiden och sa: “Denna bägare är det nya förbundet som har skrivits med mitt blod, blodet som jag spiller för er skull.”«

ur Lukasevangeliet 22 (The Message)

Eukaristin är det sakrament som tar oss närmast Jesus. När brödet och vinet är välsignat  blir Kristi offer närvarande, Jesus kommer till altaret och han blir närvarande på ett alldeles särskilt sätt. Tror på att Kristus är närvarande blir vi förenade med honom och vi helgas. Genom Eukaristin förenas vi som en enda kropp när den firas världen över. Liksom mässan firas den inte bar för oss själva utan för alla troende kristna. Eukaristin är så heligt! Att ta eukaristin är att ära Jesus, att tacka honom för att han offrade sig, att intimt förenas med Jesus, att få förvandlas av Jesus och att smaka av himmelriket.

 

Getsemane

Christ-2-lg.jpg

»“Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.”En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft.
I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken.
«
Ur Lukasevangeliet 22:39-46 (Bibel 2000)

Efter ett liv av mycket smälek och lidande av orsakats av lidande så brinner Jesu kärlek för oss så starkt. Han har sagt att han längtat efter måltiden med lärjungarna. Jag kan tänka att även dem gick Jesus på nerverna ibland, men trotts det så säger han bara att han har längtat efter dem. Vad känner Jesus i denna stund? Vi kan meditera över det och försöka få lite mer insikt. Jag tänker att han älskade människorna så mycket att han ville vinna deras kärlek utan att skulle behöva göra så. Kände Jesus sig övergiven av de han älskade? Han var föraktad och övergiven av alla, läser vi i Jesaja 53. Vi förstår att evangelierna är en passionsberättelse om kärlek som går över allt förstånd. Det står att Jesus svettades blod. Jesus har inte tidigare bett om att Fadern ska skona honom från något men denna gång ber han ju faktiskt »Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.« Till och med Kristus får ber Gud om att få möjlighet att gå en annan väg om Fadern vill. Jesus visar vad kärlek är i nöd och lust. Han ger allt för oss, han är villig att de allt!

Brev till vänner: Gnostesicm

Alexander den Store inledde det grekiske väldet på 300-talet, och skapade en religiös blandkultur. En andlig osäkerhet tog sin form i Medelhavsområdet, man upplevde en stor och oöverskådlig värld. Från östvärlden strömmade läror och sekter med “dold kunskap”. Det spred sig snabbt. Vi läser i bibeln om hur de första församlingarna  hade mycket problem med detta. Tankar om att upptäcka sitt “gudomliga ursprung”, “Gud i oss själva”. Vi är skapade till Guds avbild, men inte är vi Gud själva. Detta är något som direkt motsäger bibeln, Guds ord, Kristus, är inte bara Jesus, Ordet är Jesus (jfr 1 Kor 12:3, 1 Johannesevangeliet 2:22, 2 Johannesevangeliet 7).

Ni kanske känner till att det finns några skrifter som kallas Nya Testamentliga “apokryfer”. Så som “Thomasevangeliet”, “Petrus akter” och några fler. De innehåller “dolda budskap” en del finns översatta till svenska, men dessa texter är inte godkända av (Katolska) Kyrkan (som godkände vilka skrifter som skulle vara med i Bibeln).  Dessa skrifter menade att det fanns en hemlig ära som Jesus bara skulle ha delat med sina vänner och som bara skulle delges vissa utvalda. Detta mottogs med nyfikenhet. Men Kyrkan sa ifrån. På 100-talet e.Kr. var alla apostlarna döda. Tidiga kyrkofäder som undervisats av apostlarna själva så som (Justinos och Ireneus) avvisade bestämt att någon hemlig lära skulle funnits. Kyrkan oroades för hur så många kunde förkasta den kristna trons grunder. Gamla Testamentet förkastades för det ansågs tala om en ond Gud. Som vi skulle “göra oss fria från”, skapelsen var ett misstagen av den Guden. Man hänvisade till Paulus och Johannes som menade att världen styrdes av den onde (Johannesevangeliet 12:31; 16:11; Efesierbrevet 6:12; Kolosserbrevet 2:15) och att Jesus förkunnade att världen skulle gå under så därför kunde skapelsen omöjligt vara av en god Gud. “Kristus” som kom för att frälsa oss måste ha kommit för att visa oss vårt inre gudomliga jag så vi själva kunde nå till “ljusriket”.

Denna lära var till stor skada, Jesu död på korset menades inte betyda någonting. Därmed blev evangeliets budskapet om den lidande Messias samt Kyrkans dop och eukaristin (“nattvarden”), dess fysiska gemenskap och organisation – “Kristi kropp i världen” – helt meningslösa. I Första Johannes brev märks den gamle apostelns sorg för sådana avfällingar som föraktade tron på sakramenten, på eukaristin och dopet (“blodet och vattnet”). Dem menade även att könsskillnaderna skulle avskaffas för det skulle vara av ondo.

Under den tiden längtade man efter en totalförklaring som kunde svar på tillvarons misär, varför den finns och hur vi befrias från den. Ärkekättaren Marikon i Rom var en av dem som ville avskaffa Gamla testamentet och mycket av nya. Han målade upp en “positiv Gudsbild”. Hans sekt hölls vid liv till 500-talet. Polykarpos, som hade undervisats av apostlarna, kom till Rom mitt på 100-talet och lyckades få många markiniter att återvända till Kyrkan. Själv hade han (som sina lärare och apostlarna) all personlig kontakt med dem som förvred kristen tro, men han träffade en dag Markion och denna frågade “känner du mig?” och han svarade “Jag känner dig, du Satans förstfödde”. Johannes uttrycker sin sorg i ett av sina brev kallar dem för “anti-kristna”. Eftersom dem förnekar att Jesus var Kristus.

Gnostikerna förlöjligade den aposterioriska successionen. Biskoparna och prästen visade upp intyg att de var vigda i nedstigande led från apostlarna. Man dumförklarade redan apostlarna. Man hänvisade till Markusevangeliet där det står om att Jesus förbjuder demoner och bekänna hans rätta identitet och apostlarna inte riktigt förstår vad Jesus har att säga och på vilket sätt han skulle segra. Man fördummade och förlöjligade biskoparna på deras tid också.

Den gnostiska läran är dualistiskt. Detta tänk grundat på att människosjälen är fast i människokroppen som en fånge och allt världen är ont. Detta ligger nära tanken om buddistisk och hinduistisk lära. Den menar att i begynnelsen fanns en god Ljusgud och Visheten. Sofia (Visheten) födde ett barn utan Ljusgudens tillåtelse. Sonen blev någon slags halvgud som var lite avundsjuk på Ljusguden. Som skapade denna onda värld. Jesus menades vara en vanlig människa född av Maria och Joseph som upptäckte ljusgnistan inom sig, som i dödsögonblicket tog ifrån honom.

Den säger att människor själv har förmågan att söka och finna det inre ljuset. Några kristna gnostiska riktningar, fr.a. basilidianerna, trodde att denna inre förmåga berodde på gudomlig predestination, och att majoriteten av mänskligheten var förutbestämd till helvetet, men andra gnostiker hade en mer positiv syn på människans fria val och alla människors förmåga att utvecklas. Det finns vissa likheter med nutida metoder att utforska jaget med psykoterapi. Dessa metoder kan kopplas till buddhismen. Denna tanke är inget direkt trossystem utan mer grundläggande tankar som härstammar från judisk mystisk.

De ansåg att vad kroppen gjorde spelade ingen roll, så länge man var frälst. Det var som att anden var en guldklimp som man drar genom smuts, guldklimpen mister inte sitt värde efter som man var frälst. I Första Korinthierbrevet uttrycker Paulus sin sorg över att en man lever tillsammans med sin fars hustru. Detta var ju helt oacceptabelt enligt Mose lag, det var incest! Men i församlingen var man stolta över att ha någon som levde så här och fortfarande kunde behålla tron. Synden spelade ingen roll för gnostiker, utan att det handlade bara om vilket kunskap man hade. Detta får oss att förstå vikten av att hur vi lever våra liv är viktigt för vår relation med Gud.

Det finns idag den Gnostisk-apostoliska kyrkan som fick sitt namn på 1960talet, denna härstammar från Eglise Gnostique, grundat av Jules Doinel 1890, och Eglise Gnostique Catholique, grundad av Jean Bricaud 1907, som förenades 1920. Men som jag ser det så smyger sig dessa tankar in på sina håll. Det är nog viktigt att förstå vad gnosticism så man kan se tendenserna till det. De gnostiska skrifterna finns idag att få tag på så det är bra att förstå varför det av Kyrkan tidigt förkastades.

Det finns mycket att läsa om detta ämne:

Nästa vecka

Då handlar det om att kroppen är vårat tempel. Vad innebär det i praktiken? Hur kan vi göra för att ta hand om vårat tempel? Andligt, men också fysiskt. Jag hoppas ni är med igen.

Risker med att läsa bibeln?

Att läsa bibeln är bra överlag så jag ska inte säga åt någon att sluta läsa bibeln. Men kan det finnas risker med bibelläsning? Ja, skulle jag vilja påstå. Som jag själv tänkt och jag vet att det finns fler som tänker är man aldrig ska tro att man kan ha fel tolkningar och att anden leder en till sanningen. Det blir att man förkastar vad kyrkofäder sagt och så. Kontentan blir att man tro sig till höra den ytterst lilla minoritet av kristna som är frälst? Lite tillspetsat men det är så det upplevt. På vissa håll så märks det tydligare än andra. Det är bra att förstå att man gör en personlig tolkning. Om den går emot vad majoriteten kristna har tänkt om en fråga sedan Jesus då kanske man ska ta och ifrågasätta sig själv. Det är inte lätt förstå sanningen, men vi vill gärna göra det lättare än vad det är. Jesus är enda vägen till Gud, men hur man ska tolka bibeln är komplext.

Varför skulle det vara svårt? Skulle inte Gud vilja ge oss en en komplett handbok med alla svar? Det hade ju varit enkelt? Därför att livet är inte enkelt. Bibeln hjälper oss att forma vårt samvete. Sen kan vi också lära mycket av traditionen, den lära som förts vidare från de första kristna. Men trotts allt detta så är det komplext. Livet har inte varit enkelt och kommer inte att bli. Vi får göra vårt bästa och söka sanningen. Vi ska inte tro att vi kommer att bli klara i detta liv, då bedrar vi oss själva. Vi får vara ödmjuka oss för hur stor Gud är och hur små och ynkliga vi är.

Dikt om ensamhet – på rim

Det kan kännas jobbigt att ha många att umgås med,
under många år var ensamhet något som gjorde att jag led.
Men sedan jag tagit mer tid med Gud så min värld mera varm
för jag känner att jag kommer närmare hans barm.

Den tid vi tar för Gud påverkar vi relation
ensamhet kan hjälpa en att rota sig i tron.
Vi får aldrig förakta vikten av mässan och församlingsgemenskap
för vi behöver också andra kristnas sällskap.

Lever du med mycket stress och röra i ditt livssituation
åka ut i skogen eller en annan andlig frizon.
Läs bibeln, andlig litteratur, sjung, be och vila din själ
så kan du återfinna ditt inre väl.

“Kyrkotradition” – vad är det?

Man säger “Traditioner är skapad av människor”, det är sant om vi tittar på många kyrkosamfund. Tradition är ett bevarat arv från generation till generation som inte skall förkastas. Människor har under lång tid bevarat traditioner. Vi kan också lära oss mycket av att studera olika samfunds traditioner. Alla kyrkotradition har ett flertalet positiva element, framförallt kan vi lära oss om uttryckssätt för tron. Personligen så gillar jag bl.a. ortodoxa kyrkans rökelser, en tradition som lever kvar sedan lång tid tillbaka. Att andra kyrkor inte gör det inte inte direkt fel, det är olika traditioner. Vissa saker handlar inte direkt om rätt eller fel.

Psalmer, andra former av musik “lovsång” (då tänker jag på t.ex. modern lovsång), dans, utåtriktade verksamheter, konfirmation, Lucia-firanden, påskfirande, julfriande, litturgi, kyrkoårstexter, kyrkohandböcker och böner är flera saker som tillhör kyrkotraditioner. Sånt som får allt att fungera.

Den som tillhör en kyrkosamfund (utom katolska och ortodoxa kyrkan) och säger att “tradition är av människor” säger lite emot sig själv, eftersom man tillhör en tradition. Oavsett om man tror det eller inte så måste man också förstå vad katoliker menar med att läror bevarats av “traditionen”. Det är inte direkt så att det är människor under åren som kommit på saker som som känts bra för stunden utan man har hållit sig till den apostoliska läran. Här behöver vi komma ihop att Katolska Kyrkan var dem som samlade ihop alla skrifter så vi idag har en bibel utifrån den lära man redan lärde ut. Enligt forskning så vet man att i den kulturen så var det mycket som bevarades från mun till mun. Det var inga “hemliga läror” som bara skulle läras ut till dem uppsatta utan det var allmänt känt. På så sätt har Katolska kyrkan bevarat vad Apostlarna lärt som inte var med i dem texter som blev kanon. Det finns många texter från de första århundradena som visar på detta också.

Tragiskt nog ser vi fler och fler splittringar mellan traditioner. Det är inte från Gud att kristna ska vara splittrade. Vi som tillhör den treenige Guden bör jobba tillsammans, som en familj, en kropp. Vi har mycket erfarenheter att lära varandra. Sedan jag började konvertera till katolik har jag fått en annan syn på saker, man ser att Gud i stor och världen är komplex. Människor överlag är bångstyriga och alla alla kyrkor finns människor som beter sig illa. Man kan välja att hålla ihop och försöka stå ut med varandra eller bryta sig ut och ägna energi åt att kritisera den gruppen man bröt sig från. Men vad leder det till?

I Svenska kyrkan har mycket, saker man kan reagera till. Men jag har också Gudsfruktiga människor som verkligen brinner för själarna. Även om jag inte stödjer teologin till fulla kan jag se att det finns många fina människor med en ärlig tro, dem som… har en svagare tro måste vi ju älska mer. Det är ju det Kyrkan och bibeln lär. Vi måste ha tålamod och ta hand om varandra. Det är många gånger som man hör folk uttrycka sig konstigt, någon sa “S:t Luther”, då bet jag mej i tungan. Men i mitt stilla sinne tänkte “hur kan man kalla Luther för “S:t””. Men jag lyckades låta bli att ta strid för jag insåg att det var inte till någon nytta.

Drygt tvåtusen år har gott sedan vår Herre och Frälsare levde, dog och uppstod. Vad håller vi på med idag? Meningslösa bråk. Låt oss lära oss älska varandra och kanske vi kan lära oss något av varandra?